Iliotibialbandssyndrom

Aktivitet, belastning och symtom på iliotibialbandet

Smärtan uppstår oftast vid löpning eller andra aktiviteter som kräver att knäet böjs. En nylig ökning av distans, hastighet, frekvens eller lutning kan vara relevant. Ansträngningstoleransen varierar och symtomen behöver inte nödvändigtvis börja efter en viss minut.

Obehaget kan börja som en lokal känsla av obehag på utsidan och öka när aktiviteten fortsätter. För vissa människor är till och med att gå uppför trappor eller gå långa sträckor smärtsamt. Intensitet, varaktighet och framsteg efter ansträngning hjälper till att förstå vilka förändringar som är fördelaktiga.

Utvärderingen tar hänsyn till träning, återhämtning, styrka och rörelse. En viss inriktning av höften eller foten ensam bevisar inte orsaken till smärtan. Matsmältningsbesvär, misstänkt organblockering och metaboliska störningar är inga bevisade kliniska förklaringar till iliotibialbandssyndrom.

Omfattande höftsmärta, stickningar eller ovanliga symtom bör rapporteras vid besöket: en separat undersökning kan krävas för dessa.

Smärta i knäet: Knäleden är en annan plats

Smärta på insidan av knäet är inte typiskt för iliotibialt ligamentsyndrom. ”Kråkben” är det område där senor från sartorius, gracilis och semitendinosus möts med övre och inre skinnbenet. Under dessa senor finns en säck som gör att de glider lättare.

Ett problem i detta område kan orsaka lokal ömhet och smärta vid bärande av tyngder eller när man går uppför trappor. Medial smärta kan dock också bero på menisk, ligament eller leder; det bör inte automatiskt associeras med kråkben baserat enbart på positionen.

Besöket rekonstruerar början och utvärderar rörelse och relaterade strukturer. Det är inte nödvändigt att söka en förklaring baserad på ”blockerade” kotor eller nerver som aktiveras av bäcken- och tarmorganen. Om smärta uppstår efter trauma, låser knäet eller svullnar kraftigt, är omedelbar medicinsk undersökning lämplig.

Iliotibialband och höftmuskler

Det iliotibiala bandet är en stark fascial struktur på lårets yttre yta och är ansluten till bäckenet, lårbenet och knäet. Den får ingång från tensor fascia lata och gluteus maximus; genom att beskriva det som en lång sena som används av en enda muskel ignoreras dess anatomi.

Under rörelse bestämmer kroppshållning och muskelaktivitet krafterna som överförs genom detta område. Höftmusklernas styrka och kontroll kan sedan utvärderas vid planering av rehabilitering. Den svaghet som observeras under testet bevisar dock inte att en muskel alltid har kompenserat för den andra eller att det är den enda orsaken till sjukdomen.

Övningar kan träna förmågan att kontrollera belastningen. Det finns inget behov av att anta att bandet måste ”öppnas”, sträcka sig hårt eller lossa vidhäftningar för att kunna springa igen. Varje höft- eller ryggsmärta bedöms utifrån dess egenskaper, utan att automatiskt tillskrivas ärr i buken eller organsjukdomar.

Fotens och fotledens roll

Fotvalven stöds av ben, leder, ligament, plantarfascian, muskler och senor. Plantarfascian är en bindväv och inte en enda sena som i sig bestämmer stabiliteten hos lemmen.

Pronation är en normal del av fotrörelserna och ett lågt fotvalv eller ett visst sätt att placera fötterna indikerar inte nödvändigtvis någon sjukdom eller orsak till lateral knäsmärta.

Information om skor, senaste aktiviteter, fotledsrörlighet och fotklagomål kan vara till hjälp vid bedömningen. Alla förändringar av skor eller stödsulor måste ha en personlig anledning och en verifierbar nytta; det behöver inte påtvingas alla löpare.

Kontroll av bandet kräver inte återställande av den misstänkta obstruktion av blodflödet i höften eller systematisk manipulation av vaden. Ny lokal smärta i foten eller fotleden förtjänar egen utvärdering.

När sidovärk kvarstår

Om smärtan kvarstår under en längre tid, återkommer vid varje löpförsök eller begränsar det dagliga livet är det bra att omvärdera diagnosen och programmet. Att vara uthållig innebär inte automatiskt att knäet får nya skador med varje rörelse, men tillåter inte heller att nya symtom ignoreras.

Bedömningen kan omfatta den vanliga belastningen, sömnkvaliteten, andra hälsoproblem, rörlighetsproblem och effekter på arbete eller sport.

Praktiska mål, hållbar utveckling och kontrollpunkter hjälper till att utforma en individuell väg. Om inga resultat erhålls revideras kliniska hypoteser och interventioner. Det är fel att dra slutsatsen att de flesta sensoriska stimuli är farliga eller att de nödvändigtvis söker sin orsak i ett avlägset organ.

Justera lasten och fortsätt tävlingen

Behandlingen börjar med aktiviteter som knät klarar av. Om löpning ökar smärtan betydligt eller ändrar din takt kan det vara nödvändigt att tillfälligt minska eller stoppa stressen medan du fortsätter att delta i roliga alternativa aktiviteter. Även cykling kan irritera armbandet: Det är inte automatiskt ett lämpligt alternativ för alla.

Aktivitet, varaktighet och respons kan registreras i dagboken under arbetet och de följande dagarna. En smärtskala från noll till tio kan hjälpa till att beskriva framsteg utan att bli en generisk term.

Återhämtningen kan variera med korta gång- och löpsegment i överenskomna steg beroende på respons. Det finns ingen obligatorisk paus på några veckor eller ett fast antal förträningar där alla måste börja om från början.

Förstärkning kan omfatta höft och knä med progressiva och motståndsträningar. Höga belastningar och långsam prestanda är möjliga hjälpmedel, och ingen bevisad överlägsen behandling för alla människor. Ökande smärta, hälta eller kontinuerlig försämring kräver att belastningen minskas och planen revideras.

Rehabilitering och återgång till idrott

Rehabilitering kombinerar information om problemet, anpassning till träning och övningar som valts ut baserat på svårigheterna. Styrka, rörelsekontroll och löputhållning kan tränas gradvis: perfekt flexibilitet eller stabilitet behöver förmodligen inte uppnås innan någon form av aktivitet.

Återgången till idrott bygger på gradvis ökande krav. Avstånd, hastighet och utmanande rutter kan återaktiveras vid olika tidpunkter; knäets svar följer nästa steg. Om symtomen förändras eller inte förbättras bör diagnosen omprövas snarare än att automatiskt öka behandlingarna.

Särskiljande termer

Patellofemoral smärta påverkar oftast framsidan av knäet och är inte synonymt med broskskador. Chondromalacia beskriver förändringen i brosket, medan dålig tracking indikerar en ändrad rörelse av patella: dessa termer är inte utbytbara.

Menisker, ligament, ledveck och andra strukturer kan också orsaka smärta. En veck eller bild ensam bevisar inte att det är orsaken till symtomen.

Potentiell manuell behandling av muskuloskeletala symtom kan utvärderas för att stödja komfort och rörelse med specifika mål och verifiering av svar. Den tillgängliga forskningen om iliotibialbandssyndrom är begränsad och visar inte att osteopati korrigerar ämnesomsättningen, återställer otillräcklig cirkulation eller permanent förhindrar återfall.

Passiva tekniker ersätter inte dessa steg eller medicinsk utvärdering vid betydande svullnad, trauma eller andra varningssignaler.

En läkare eller apotekare kan kontrollera lämpligheten av eventuella smärtstillande medel för sjukdomen, graviditet och andra behandlingar.

Mer detaljerad information på engelska: En systematisk översikt av konservativa behandlingar för iliotibial band syndrom.